Super Tennis
Ägare: Pontus Andersson
Super Tennis är ett tv-spel som är utvecklat av Nintendo till deras konsol Super Nintendo Entertainment System (Super Nintendo/SNES). Spelet släpptes 1991 i Japan och USA, medan det släpptes 1992 i Europa.
I min mening är Super Tennis ett ganska mediokert tennisspel på alla sätt och vis. Det är som en variant av Pong som kom ut 1970-talet, fast med en grafik och en slags falsk 3D-effekt som Super Nintendot var känt för när det var nytt. Det är ett gammalt koncept i ny förpackning. Det finns absolut bättre tennisspel, men Super Tennis har ett bra flyt och flyter på precis som man tänker sig att ett tennisspel ska göra, så spelet blev otroligt populärt. Så blev det även i mitt hem när jag var liten. Detta bevisar att ett spel inte behöver vara särskilt avancerat för att det ska gå hem.
Jag har idag tre stycken exemplar av Super Tennis. Jag har kvar mitt barndomsexemplar. Jag har även ett som jag har fått och ett som följde med i ett spelpaket som jag köpte. Mitt barndomsexemplar skaffade jag 1997 eller 1998. Jag och min brorsa, som är sex år äldre än mig, hade och spelade några Super Nintendospel tillsammans. Det var bland annat Donkey Kong Country, ett plattformspel med Musse Pigg och ett Kirby-spel. Grejen var att jag inte tyckte att dessa spel var så roliga. Min pappa hade väl snappat upp detta i något sammanhang och en dag så åkte vi till spelbutiken i grannstaden. Jag testade några spel i den butiken och det resulterade i att jag bytte de tre nämnda spelen mot Super Tennis och ett Formel 1-spel. Jag fick till och med pengar tillbaka också eftersom det var bra spel som jag bytte in. Då var spelen redan flera år gamla, gångbara och lätta att få tag på, så det var ingen stor grej att byta dem.
Super Tennis är speciellt för mig eftersom det var ett av mina första egna spel som jag fick välja själv. Det är även speciellt eftersom det var det som jag spelade allra mest om jag spelade tillsammans med någon. Till och med brorsan, som var en FPS-fantast (First person shooter) vid den tiden, ville spela Super Tennis med mig.
Känslor som jag förknippar väldigt mycket med Super Tennis är lätt, genuin glädje, såväl som frustration. Den sortens positiva frustration som man känner när man hela tiden blir lite bättre på spelet, men aldrig bra nog för att vinna mot brorsan eller datorn. Jag tror aldrig att jag har klarat mer än fyra banor. Trots det har spelet mycket replay-värde för mig. Det är ett spel som jag kan spela om och om igen utan att tröttna på det.
I min mening är Super Tennis ett ganska mediokert tennisspel på alla sätt och vis. Det är som en variant av Pong som kom ut 1970-talet, fast med en grafik och en slags falsk 3D-effekt som Super Nintendot var känt för när det var nytt. Det är ett gammalt koncept i ny förpackning. Det finns absolut bättre tennisspel, men Super Tennis har ett bra flyt och flyter på precis som man tänker sig att ett tennisspel ska göra, så spelet blev otroligt populärt. Så blev det även i mitt hem när jag var liten. Detta bevisar att ett spel inte behöver vara särskilt avancerat för att det ska gå hem.
Jag har idag tre stycken exemplar av Super Tennis. Jag har kvar mitt barndomsexemplar. Jag har även ett som jag har fått och ett som följde med i ett spelpaket som jag köpte. Mitt barndomsexemplar skaffade jag 1997 eller 1998. Jag och min brorsa, som är sex år äldre än mig, hade och spelade några Super Nintendospel tillsammans. Det var bland annat Donkey Kong Country, ett plattformspel med Musse Pigg och ett Kirby-spel. Grejen var att jag inte tyckte att dessa spel var så roliga. Min pappa hade väl snappat upp detta i något sammanhang och en dag så åkte vi till spelbutiken i grannstaden. Jag testade några spel i den butiken och det resulterade i att jag bytte de tre nämnda spelen mot Super Tennis och ett Formel 1-spel. Jag fick till och med pengar tillbaka också eftersom det var bra spel som jag bytte in. Då var spelen redan flera år gamla, gångbara och lätta att få tag på, så det var ingen stor grej att byta dem.
Super Tennis är speciellt för mig eftersom det var ett av mina första egna spel som jag fick välja själv. Det är även speciellt eftersom det var det som jag spelade allra mest om jag spelade tillsammans med någon. Till och med brorsan, som var en FPS-fantast (First person shooter) vid den tiden, ville spela Super Tennis med mig.
Känslor som jag förknippar väldigt mycket med Super Tennis är lätt, genuin glädje, såväl som frustration. Den sortens positiva frustration som man känner när man hela tiden blir lite bättre på spelet, men aldrig bra nog för att vinna mot brorsan eller datorn. Jag tror aldrig att jag har klarat mer än fyra banor. Trots det har spelet mycket replay-värde för mig. Det är ett spel som jag kan spela om och om igen utan att tröttna på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar