"Det finns alltid ett guldkorn någonstans i mindre bra spel."

Gregory Horror Show

Ägare: Alexander Cederholm

Gregory Horror Show är ett tv-spel som är utvecklat av Capcom till Sonys konsol Playstation 2. Det släpptes 2003 i Japan och Europa, men släpptes aldrig i USA. Spelet är baserat en japansk tv-serie med samma namn.

Jag skaffade detta spel när det var nytt, men jag vet inte varför jag skaffade det. Det står ingenting på baksidan av det som säger “Oh, det här vill du spela!” En kollega på min hemsida GAMEcore som heter Sofia hade spelet och recenserade det. Det kan ha varit hennes text som gjorde att jag blev nyfiken på det. Spelet är relaterat till mitt liv som spelkritiker, vilket jag har varit sedan 2001. Runt den tiden tjänade jag ganska bra och hade råd att köpa spel som inte nödvändigtvis var de absolut bästa som fanns. Jag har många spel till just Playstation 2 som jag köpte halvbilligt bara för att kunna skriva om dem och skicka dem till kollegorna på min hemsida om de behövde inspiration. Jag är en ganska optimistisk spelkritiker och jag gillar djupdyka i spel för att se vad de kan göra bra. Även om ett spel är ganska kasst överlag kan det göra någon grej bra och intressant. Det är den pärlan som jag gillar att lyfta fram. Pärlan i Gregory Horror Show är dess jättehäftiga koncept med en sorts tidsloop som jag inte har sett göras igen sen detta kom ut.

Detta spel symboliserar min strävan efter att alltid försöka hitta det där guldkornet i ett spel, även om spelet överlag kanske inte är så bra. Jag skulle inte säga att Gregory Horror Show i sig är ett guldkorn, för att det har sina brister och skavanker. Men det finns alltid ett guldkorn någonstans i mindre bra spel och Gregory Horror Show påminner om en tid då jag aktivt sökte efter sådana spel. Det påminner också om hur det har påverkat min syn på saker genom att jag alltid försöker vara lite optimistisk.

Jag förknippar spelet med nyfikenhet, kreativitet, nytänkande och att våga testa nya saker. Jag lever för de här små spelen och indietitlarna som helt plötsligt vågar göra och testa saker som stora produktioner aldrig skulle göra. Det här är ett sådant spel som jag säger till folk att de borde spana in. Det är inte helt stabilt och det styrs inte perfekt, men det finns många spel som inte gör det men som ändå är värda att testa och spela.

"Det var det spelet som fick mig att börja älska rollspel."

Shining Force

Ägare: Rikard Engvall

Shining Force är ett tv-spel som är utvecklat av Sega till deras konsol Sega Mega Drive. Spelet släpptes 1992 i Japan, medan det släpptes 1993 i Europa och USA.

Jag hade ett exemplar av Shining Force på 1990-talet. Jag minns inte riktigt hur jag fick tag på det. Jag bytte troligtvis till mig det runt 1993-1994, i en butik där man kunde byta in begagnade spel. Jag var då under 18 år gammal och hade ingen inkomst så jag bytte ofta in spel för att skaffa nya, istället för att köpa dem. Då fanns ju inte internet, så man fick inte så mycket information om spel på den tiden. Jag kan ha läst om Shining Force i en svensk Sega-tidning som hette Sega Force innan jag skaffade det. Eller så kan jag ha sett den i affären. Det man oftast hade att gå på då var omslaget och det som fanns på baksidan av spelet. Det exemplar som jag hade på 1990-talet har jag inte kvar idag. Jag bytte bort alla mina Sega-spel när Playstation kom 1995. Det exemplar som jag har nu köpte jag på internet 2013 eller 2014 när jag började samla aktivt på Sega-spel.

Shining Force var det första rollspelet som jag spelade. Det var det spelet som fick mig att börja älska rollspel, speciellt japanska rollspel. Idag skulle väl inte det här spelet klassas som ett rollspel, utan som ett japanskt rollspel, som förkortas JRPG (Japanese role-playing game). Detta på grund av att du i spelet inte har samma valmöjligheter som rollspel anses vara tvungna att ha idag. Shining Force är inte det bästa spelet som jag har spelat. Det är ett av mina favoritspel när det kommer till rollspel, men det finns andra som jag tycker är bättre. Men eftersom det var det första rollspelet som jag spelade så valde jag att berätta om det.

Jag förknippar helt klart Shining Force med glädje. Jag har spelat igenom det säkert tio gånger nu. Det är lätt att komma in i det, det är inget avancerat i det och det är inte överdrivet långt. Jag klarar det på ungefär 10 timmar. Jag tycker väldigt mycket om både dess enkelhet och stilen samt historien i spelet. Det är ett spel som jag absolut kan spela om och om igen utan att jag tröttnar på det.

"Så nära det perfekta plattformsspelet som man kan komma."

Ghosts n’ Goblins

Ägare: Mikael Holm

Ghosts n’ Goblins är ett tv-spel som är utvecklat av Capcom. Det utkom som ett arkadspel 1985, men har sedan dess utkommit till en stor mängd olika konsoler och hemdatorer. Exemplaret på bilden släpptes 1986 till Commodores hemdator Commodore 64.

Jag samlar på Ghosts n’ Goblins, så jag försöker få tag på alla varianter som har gjorts. Utgåvan till Commodore 64, som är på bilden, är den utgåvan som jag är mest glad över att ha. Detta exemplar fick jag tag på för 5-10 år sedan, men spelet i sig spelade jag för första gången 1985-1986. Det var då jag fastnade för spelet. Exemplaret som jag har nu hade jag letat länge efter när jag hittade den av en slump. Jag hade tur och hittade den fel-listad på E-bay. Hade den varit listad rätt hade den kostat mer än vad den gjorde.

Det är lite irriterande att samla på Ghosts n’ Goblins eftersom det fortfarande görs nya spel i serien. Det senaste jag köpte i serien var till iPhone, så det finns alla möjliga varianter av spelet. Ghosts n’ Goblins kom 1985. Sen kom uppföljaren Ghouls n’ Ghosts något år senare. Sen gjordes det en specialversion av Ghouls n’ Ghosts till Super Nintendo Entertainment System (SNES). Efter det har de spunnit vidare och gjort Ultimate Ghost n’ Goblins till Playstation Portable (PSP). I serien som jag räknar den så ingår Ghosts n’ Goblins, Ghouls n’ Ghosts, Super Ghouls n’ Ghosts och eventuellt Ultimate Ghosts n’ Goblins. Sen finns det ju de här moderna till iPhone och Androidtelefoner. Dem räknar jag inte riktigt. Av dem jag räknar, av de gamla, saknar jag 3-4 stycken för att ha alla Ghost n’ Goblins och Ghouls n’ Ghost till alla maskiner som de har getts ut på. Jag samlar även på olika utgåvor, som exempelvis amerikanska och europeiska. I vanliga fall bryr jag mig inte för fem öre bara jag kan spela det, men när det gäller just de här spelet så vill jag ha alla varianter.

Detta är mitt absoluta favoritspel i alla kategorier. Det är ett av de spel som jag har allra kärast minnen av från när jag var liten. Plus att det är den lättaste versionen av spelet. Jag tycker att det på något sätt är så nära det perfekta plattformsspelet som man kan komma. Det är skitsvårt, man behöver nöta länge, man blir frustrerad och så blir man jätteglad om man klarar det. Arkadversionen av spelet anses vara ett av de svåraste arkadspelen någonsin.

Jag förknippar Ghosts n’ Goblins med nostalgi på hög nivå. När jag spelar det är det som att komma tillbaka till pojkrummet som jag hade för 30 år sedan. När jag sätter mig ner och spelar det så inser jag hur svårt och frustrerande det är och att jag var rätt arg på det på den tiden också. Musiken i framförallt Commodore 64-versionen är också helt fantastisk. Jag har den till och med som mp3-filer på telefonen och kan tänka mig att lyssna på den närsomhelst.

"Ingen postorderfirma frågade om min ålder."

Bionic Commando

Ägare: Peter M

Bionic Commando är ett tv-spel som är utvecklat av Capcom till Nintendos konsol Nintendo Entertainment System (NES). I Japan och USA släpptes spelet 1988, medan det släpptes i Europa 1990.

Jag köpte Bionic Commando 1995 eller 1996 via Nordic Games postorder. Vid den tiden var det generella intresset för NES, den konsol som jag växte upp med, iskallt. Många av konsolens spel såldes för en eller två hundralappar stycket. Istället för att gå vidare till Super Nintendo Entertainment System (SNES) och Playstation som då var de ”heta” konsolerna så började jag köpa spel till NES. Mellan 1995-1998 la jag hela min månadspeng på att köpa spelkassetter på postorder. Jag föddes i mitten på 1980-talet och ringde själv in mina egna beställningar. Ingen postorderfirma frågade om min ålder. Månadspengen räckte ungefär till en beställning med tre spel varannan eller var tredje månad. På Nordic Games beställde jag alltid tre spel åt gången eftersom man då fick det fraktfritt. Bionic Commando var ett av de första spelen som jag beställde och också det som överträffade förväntningarna.

Just Bionic Commando hade en bekant under tidigt 1990-tal. Jag minns att jag fascinerades av att det såg ut som ett plattformsspel där man inte kunde hoppa, utan man istället hade en armkrok som man svingade sig med. Det fanns även kommunikationsrum där man kunde avlyssna fienden. Det var så tufft. Jag minns inte mycket av min barndom, men en av de minnesbilder som jag har och minns med allra mest glädje var när jag hämtade ut paketet med just detta spel och den kvällen jag klarade det första gången. Jag tror att jag höll på med det i uppemot tio timmar. Idag kan jag klara spelet på under två timmar.

Hela min uppväxt präglades av att Nintendo var mitt största intresse. Min uppväxt under slutet av 1990-talet kan utifrån betraktas som en ganska besvärlig tid, inte minst med sjukdomar inom familjen och mycket begränsade ekonomiska resurser. Mina videospel, i synnerhet NES, kom att bli en tillflyktsort där jag kunde konservera den trygghet och glädje som jag kände under min tidiga sorglösa barndom.

"Redan efter spelets introduktion var jag totalt hänförd."

The Legend of Zelda: A Link to the Past

Ägare: Johan Carlén

The Legend of Zelda: A Link to the Past är ett tv-spel som är utvecklat av Nintendo till deras konsol Super Nintendo Entertainment System (Super Nintendo/SNES). Det är det tredje spelet i The Legend of Zelda-serien. I Japan och USA släpptes spelet 1991, medan det släpptes i Europa 1992. Spelet regisserades av Shigeru Miyamoto parallellt med bland annat Super Mario World.

Mitt exemplar av The Legend of Zelda: A Link to the Past fick jag i födelsedagspresent av mina föräldrar i slutet av september 1992. Spelet släpptes drygt en vecka efter min födelsedag, så jag fick ett presentkort på den lokala Expert-butiken där vi brukade köpa spel. Jag minns fortfarande hur jag på releasedagen knappt kunde vänta på att skoldagen skulle ta slut, ta min cykel till butiken, inhandla spelet och i ilfart åka hem och omedelbart testspela det. Eftersom jag gillade de två första spelen i serien skarpt och var väldigt imponerad av den då helt nya Super Nintendo-konsolen såg jag mycket fram mot A Link to The Past. Som du säkert förstår så var mina förväntningar på spelet skyhöga, vilket kan vara livsfarligt och som upplagt för besvikelse. Men redan efter spelets introduktion var jag totalt hänförd. Atmosfären när jag i spelets inledning klev ur stugan ut i den regniga och stormiga natten var så tät och stämningen så snyggt förmedlad att det ögonblicket ställde allt jag trodde mig veta om spel på ände. Detta var något helt nytt, något så mycket större och något väldigt spännande.

Att detta spel resonerade så mycket med mig just då beror nog på timingen med var jag befann mig i livet. Jag hade precis börjat högstadiet och precis blivit tonåring. Precis som The Legend of Zelda-serien hade jag tagit klivet in i en ny och mycket större värld. Allting kändes mer sofistikerat. Allvarligare. Mer vuxet. Men i botten fanns ändå en trygg grund i att jag fortfarande var jag. På samma sätt var Zelda fortfarande Zelda. Det som skedde var att ett nytt lager lades på utanpå det som redan fanns där. Eftersom jag spelade spelet väldigt mycket under hela min högstadietid och än idag, 26 år senare, kör igenom det nån gång vartannat år så förknippar jag väldigt många olika saker med spelet. Men det som jag associerar starkast med det är känslan av nyfikenhet på det nya och okända och att omfamna förnyelse och utveckling som något positivt. Jag associerar det också med en vilja att kasta sig ut i något outforskat och tack vare det utvecklas.

Exemplaret på fotografiet är samma exemplar som jag köpte 1992. Kartongen och manualen har blivit lite luggslitna genom åren, men jag skulle aldrig “skickuppgradera” det här spelet. För mig är det viktigt att det är just min original-kartong som står i hyllan. Det är inte bara spelet i sig som är viktigt för mig, utan även den fysiska produkten. Den har alltid stått på display på en hylla från mitt gamla pojkrum via alla lägenheter jag bott i fram till idag. Den är en påminnelse om hur nya och tidigare outforskade upplevelser utvecklar dig, samt att aldrig förkasta tankar och idéer bara för att de för tillfället inte känns genomförbara.

"Den japanska utgåvans omslag har snyggare artwork än de andra."

The Legend of Zelda: A Link to the Past

Ägare: Anders Modigh

The Legend of Zelda: A Link to the Past är ett tv-spel som är utvecklat av Nintendo till deras konsol Super Nintendo Entertainment System (Super Nintendo/SNES). Det är det tredje spelet i The Legend of Zelda-serien. I Japan och USA släpptes spelet 1991, medan det släpptes i Europa 1992.

Idag samlar jag bland annat på Super Nintendo-spel och spel i The Legend of Zelda-serien. Jag har valt att berätta om min The Legend of Zelda: A Link to the Past-samling. Jag har flera olika utgåvor av just det spelet. Jag började samla på Zelda samtidigt som jag började samla på retrospel på allvar för 5 år sedan. Då samlade jag på NES-spel (Nintendo Entertainment System) och fick jag tag på två jättefina The Legend of Zelda-spel. Efter det tog jag reda på vilka fler spel som fanns i serien och skaffade dem så att jag kunde bocka av att jag hade alla på den listan. Idag äger jag alla utgåvor av A Link to the Past som finns. Det är ungefär 8-9 stycken. Jag har bland annat den svenska, amerikanska, japanska och hyrutgåvan. Jag har även haft ett inplastat exemplar och ett i mint-skick (perfekt skick helt utan skador eller repor). Jag har inte kvar det inplastade idag eftersom jag vill kunna spela spelet, men jag kan bocka av att jag har ägt ett inplastat. Jag vet faktiskt inte riktigt när jag skaffade de som jag har i samlingen idag, men det är rätt många år sedan.

Jag spelade ofta Zelda-, Mario- och Mega Man-spel under min barndom. Det är väl mest de som förknippas med gamla tv-spel. De spelserierna finns ju även idag. De flesta som håller på med tv-spel, de känner ju till Zelda. Jag tycker att A Link to the Past har roligast gameplay av Zelda-spelen. Zelda 2: The Adventure of Link till NES är nog det tråkigaste spelet i serien. Jag tycker att Zelda 1 (The Legend of Zelda) och 3 (A Link to the Past) är de bästa. Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag tycker så. Det kan vara för att Super Nintendo är min favoritkonsol. Det är en rolig konsol överlag. Den har roliga spel och lite bättre grafik.

När det gäller A Link to the Past har jag ingen favorit bland de olika utgåvorna som jag äger. Det är ju samma spel fast med olika utseenden. Jag har dock en som är lite rolig. Den är översatt till svenska. Den är inte officiell utan det är någon som har översatt den på fritiden. Jag gillar även den japanska utgåvan väldigt mycket eftersom dess omslag har snyggare artwork än de andra.

"Ett spel behöver inte vara särskilt avancerat för att det ska gå hem."

Super Tennis

Ägare: Pontus Andersson

Super Tennis är ett tv-spel som är utvecklat av Nintendo till deras konsol Super Nintendo Entertainment System (Super Nintendo/SNES). Spelet släpptes 1991 i Japan och USA, medan det släpptes 1992 i Europa.

I min mening är Super Tennis ett ganska mediokert tennisspel på alla sätt och vis. Det är som en variant av Pong som kom ut 1970-talet, fast med en grafik och en slags falsk 3D-effekt som Super Nintendot var känt för när det var nytt. Det är ett gammalt koncept i ny förpackning. Det finns absolut bättre tennisspel, men Super Tennis har ett bra flyt och flyter på precis som man tänker sig att ett tennisspel ska göra, så spelet blev otroligt populärt. Så blev det även i mitt hem när jag var liten. Detta bevisar att ett spel inte behöver vara särskilt avancerat för att det ska gå hem.

Jag har idag tre stycken exemplar av Super Tennis. Jag har kvar mitt barndomsexemplar. Jag har även ett som jag har fått och ett som följde med i ett spelpaket som jag köpte. Mitt barndomsexemplar skaffade jag 1997 eller 1998. Jag och min brorsa, som är sex år äldre än mig, hade och spelade några Super Nintendospel tillsammans. Det var bland annat Donkey Kong Country, ett plattformspel med Musse Pigg och ett Kirby-spel. Grejen var att jag inte tyckte att dessa spel var så roliga. Min pappa hade väl snappat upp detta i något sammanhang och en dag så åkte vi till spelbutiken i grannstaden. Jag testade några spel i den butiken och det resulterade i att jag bytte de tre nämnda spelen mot Super Tennis och ett Formel 1-spel. Jag fick till och med pengar tillbaka också eftersom det var bra spel som jag bytte in. Då var spelen redan flera år gamla, gångbara och lätta att få tag på, så det var ingen stor grej att byta dem.

Super Tennis är speciellt för mig eftersom det var ett av mina första egna spel som jag fick välja själv. Det är även speciellt eftersom det var det som jag spelade allra mest om jag spelade tillsammans med någon. Till och med brorsan, som var en FPS-fantast (First person shooter) vid den tiden, ville spela Super Tennis med mig.

Känslor som jag förknippar väldigt mycket med Super Tennis är lätt, genuin glädje, såväl som frustration. Den sortens positiva frustration som man känner när man hela tiden blir lite bättre på spelet, men aldrig bra nog för att vinna mot brorsan eller datorn. Jag tror aldrig att jag har klarat mer än fyra banor. Trots det har spelet mycket replay-värde för mig. Det är ett spel som jag kan spela om och om igen utan att tröttna på det.

"Skavsåren är också nostalgi."

Luxor Video Entertainment System/Fairchild Channel F

Ägare: Mats Laulainen

Fairchild Channel F, som tillverkades av Fairchild Semiconductor, började säljas 1976 och var en av de första tv-spelskonsolerna med utbytbara spelkassetter. I Sverige tillverkades och såldes den på licens av Luxor under namnet Luxor Video Entertainment System.

Mamma tyckte inte att vi skulle ha tv-spel, men när jag var 14-15 tyckte hon att vi skulle ha det ändå. Våren 1979 skulle vi därför köpa tv-spel. Jag vet inte varför, men jag fastnade för Luxor, så det blev den vi köpte. I Sverige släpptes 19 spel till den, men eftersom de lade ner redan efter några år hann jag inte köpa det sista spelet, nummer 21. Jag letade i 10-15, kanske till och med 20 år innan jag äntligen fick tag på 21:an. Jag köpte den på internet. Om jag minns rätt fick jag tag på den via Blocket.se. Nu har jag samtliga av Luxors spel och flera konsoler. Jag har även kvar spelen som jag köpte som barn.

Det är ganska nischat att samla på Luxor. Det gjordes inte så många spel och inga stora titlar gavs ut till den. Därför är dagens priser på spelen inte så höga som priserna på många andra äldre tv-spel. Det finns bland annat en Facebookgrupp för oss som samlar på Luxor. Där hjälper vi varandra att hitta grejer som man är i behov av till samlingen. Jag älskar gruppen och det är kul när man är fler som kan hjälpas åt.

Känslorna som jag kopplar till Luxor är först och främst sjukt mycket nostalgi, men även fingrar som gör ont. När man håller i kontrollerna så trycks fingrarna mot en vass kant. Håller man då i kontrollerna under många timmars spelande så får man skavsår som gör ont. Skavsåren är också nostalgi. Det gör ont, men på ett bra sätt.

Spelberättelser - En introduktion

Varje spel och varje spelare har något att berätta.

Har du ett spel som du tycker om väldigt mycket? Om du har det, varför du tycker om det? Vad är så speciellt med just det spelet? Vilka känslor förknippar du med det? Denna blogg  och dess motsvarande utställning kretsar kring just dessa frågor.

Vad är detta för blogg?

Detta är en blogg som består av bilder och berättelser om spelare och deras spel. Bloggen  och dess motsvarande utställning är resultatet av projektet Spelberättelser som genomförts av etnologen Hanna Moberg vid Lunds universitet. Projektet har utgått från hennes kandidatuppsats i etnologi: Retrospelsamlande: En etnologisk studie av identitetsskapande hos personer som samlar på äldre tv- och datorspel. Under arbetet med denna uppsats framkom det att samlarna som intervjuades gärna hade velat berätta mer om sina spelsamlingar. Det är dock inte bara samlare eller människor som gillar retrospel som har saker att berätta om sina spel. Just därför innehåller bloggen och utställningen berättelser från både retrospelsamlare såväl som andra människor som älskar tv-spel.

Utrymme för berättande

Bloggens och utställningens syfte är att ge utrymme för människor att berätta om ett av sina spel, och på så sätt sprida kunskap om det, samt väcka nyfikenhet hos andra spelintresserade. Genom bloggen och utställningen kanske du upptäcker spel som du aldrig har hört talas om, eller upptäcker nya sätt att se på något av dina favoritspel. Bloggen och utställningen kan även fungera som en diskussionsöppnare och tankeställare för dig som läser berättelserna. Har du spelat spelen i berättelserna? Känner du igen känslorna som det berättas om? Vilka spel väcker känslor hos dig? Både gamla och nya spel kan väcka tankar, intresse och spelglädje.

Ett spel är inte bara ett föremål. Det är också berättelser, minnen och känslor.

Hanna Moberg
Etnologi: Kvalificerad arbetspraktik och projektarbete

Institutionen för kulturvetenskaper

Avdelningen för etnologi

Lunds universitet

Vernissage för utställningen Spelberättelser

Varje spel och varje spelare har något att berätta.

Har du ett spel som du tycker väldigt mycket om? Om du har det, varför tycker du om det? Vad är så speciellt med just det spelet? Vilka känslor förknippar du med det?

Fredagen 9 mars klockan 18:00 på Spelens Hus i Malmö är det vernissage för utställningen Spelberättelser som kretsar kring just dessa frågor.

Utställningen består av bilder och berättelser om spelare och deras spel. Utställningens syfte är att ge utrymme för människor att berätta om ett av sina spel, och på så sätt sprida kunskap om det, samt väcka nyfikenhet hos andra spelintresserade. Genom utställningen kanske du hittar spel som du aldrig har hört talas om, eller upptäcker nya sätt att se på något av dina favoritspel. Tanken är även att utställningen ska fungera som en diskussionsöppnare och tankeställare för dig som läser berättelserna. Har du spelat spelen i berättelserna? Känner du igen känslorna som det berättas om? Vilka spel väcker känslor hos dig? Både gamla och nya spel kan väcka tankar, intresse och spelglädje.

Ett spel är inte bara ett föremål. Det är också berättelser, minnen och känslor.

Utställningen har producerats av etnologen Hanna Moberg vid Lunds universitet, som självklart kommer att närvara under vernissagen för att berätta om utställningen, mingla och svara på frågor.

Vernissagen finns som evenemang på Facebook: https://www.facebook.com/events/156095128428238/

Varmt välkommen till vernissagen!

Välkommen till Spelberättelser!

Hej och välkommen!

Jag som har startat denna blogg heter Hanna Moberg och studerar etnologi vid Lunds universitet. Jag har nyligen skrivit klart och publicerat min kandidatuppsats som handlar om personer som samlar på retrotvspel. Uppsatsen går att läsa här: http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/8933334. Denna blogg är en del av projektet Spelberättelser som är kopplat till uppsatsens ämne. Projektets syfte är att ge utrymme för människor att berätta om ett av sina spel, och på så sätt sprida kunskap om det, samt väcka nyfikenhet hos andra spelintresserade.

Deltagarna i projektet har fått välja ut ett spel eller spelrelaterat föremål och berätta om den. De har fotat föremålet och berättat om till exempel varför den saken är speciell för dem, historien bakom den, vilka känslor som de förknippar den med och så vidare. 

Projektet har resulterat i denna blogg och en fysisk utställning som ska hängas upp på Spelens Hus i Malmö. Bloggen fungerar som ett komplement till utställningen då det kan vara svårt för människor som bor en bit bort att besöka den fysiska utställningen. Av denna anledning kommer projektets 9 berättelser och tillhörande bilder även att läggas ut här. Kolla gärna in dem för att se intressanta föremål och läsa spännande spelberättelser!

//Hanna