"Redan efter spelets introduktion var jag totalt hänförd."

The Legend of Zelda: A Link to the Past

Ägare: Johan Carlén

The Legend of Zelda: A Link to the Past är ett tv-spel som är utvecklat av Nintendo till deras konsol Super Nintendo Entertainment System (Super Nintendo/SNES). Det är det tredje spelet i The Legend of Zelda-serien. I Japan och USA släpptes spelet 1991, medan det släpptes i Europa 1992. Spelet regisserades av Shigeru Miyamoto parallellt med bland annat Super Mario World.

Mitt exemplar av The Legend of Zelda: A Link to the Past fick jag i födelsedagspresent av mina föräldrar i slutet av september 1992. Spelet släpptes drygt en vecka efter min födelsedag, så jag fick ett presentkort på den lokala Expert-butiken där vi brukade köpa spel. Jag minns fortfarande hur jag på releasedagen knappt kunde vänta på att skoldagen skulle ta slut, ta min cykel till butiken, inhandla spelet och i ilfart åka hem och omedelbart testspela det. Eftersom jag gillade de två första spelen i serien skarpt och var väldigt imponerad av den då helt nya Super Nintendo-konsolen såg jag mycket fram mot A Link to The Past. Som du säkert förstår så var mina förväntningar på spelet skyhöga, vilket kan vara livsfarligt och som upplagt för besvikelse. Men redan efter spelets introduktion var jag totalt hänförd. Atmosfären när jag i spelets inledning klev ur stugan ut i den regniga och stormiga natten var så tät och stämningen så snyggt förmedlad att det ögonblicket ställde allt jag trodde mig veta om spel på ände. Detta var något helt nytt, något så mycket större och något väldigt spännande.

Att detta spel resonerade så mycket med mig just då beror nog på timingen med var jag befann mig i livet. Jag hade precis börjat högstadiet och precis blivit tonåring. Precis som The Legend of Zelda-serien hade jag tagit klivet in i en ny och mycket större värld. Allting kändes mer sofistikerat. Allvarligare. Mer vuxet. Men i botten fanns ändå en trygg grund i att jag fortfarande var jag. På samma sätt var Zelda fortfarande Zelda. Det som skedde var att ett nytt lager lades på utanpå det som redan fanns där. Eftersom jag spelade spelet väldigt mycket under hela min högstadietid och än idag, 26 år senare, kör igenom det nån gång vartannat år så förknippar jag väldigt många olika saker med spelet. Men det som jag associerar starkast med det är känslan av nyfikenhet på det nya och okända och att omfamna förnyelse och utveckling som något positivt. Jag associerar det också med en vilja att kasta sig ut i något outforskat och tack vare det utvecklas.

Exemplaret på fotografiet är samma exemplar som jag köpte 1992. Kartongen och manualen har blivit lite luggslitna genom åren, men jag skulle aldrig “skickuppgradera” det här spelet. För mig är det viktigt att det är just min original-kartong som står i hyllan. Det är inte bara spelet i sig som är viktigt för mig, utan även den fysiska produkten. Den har alltid stått på display på en hylla från mitt gamla pojkrum via alla lägenheter jag bott i fram till idag. Den är en påminnelse om hur nya och tidigare outforskade upplevelser utvecklar dig, samt att aldrig förkasta tankar och idéer bara för att de för tillfället inte känns genomförbara.

"Den japanska utgåvans omslag har snyggare artwork än de andra."

The Legend of Zelda: A Link to the Past

Ägare: Anders Modigh

The Legend of Zelda: A Link to the Past är ett tv-spel som är utvecklat av Nintendo till deras konsol Super Nintendo Entertainment System (Super Nintendo/SNES). Det är det tredje spelet i The Legend of Zelda-serien. I Japan och USA släpptes spelet 1991, medan det släpptes i Europa 1992.

Idag samlar jag bland annat på Super Nintendo-spel och spel i The Legend of Zelda-serien. Jag har valt att berätta om min The Legend of Zelda: A Link to the Past-samling. Jag har flera olika utgåvor av just det spelet. Jag började samla på Zelda samtidigt som jag började samla på retrospel på allvar för 5 år sedan. Då samlade jag på NES-spel (Nintendo Entertainment System) och fick jag tag på två jättefina The Legend of Zelda-spel. Efter det tog jag reda på vilka fler spel som fanns i serien och skaffade dem så att jag kunde bocka av att jag hade alla på den listan. Idag äger jag alla utgåvor av A Link to the Past som finns. Det är ungefär 8-9 stycken. Jag har bland annat den svenska, amerikanska, japanska och hyrutgåvan. Jag har även haft ett inplastat exemplar och ett i mint-skick (perfekt skick helt utan skador eller repor). Jag har inte kvar det inplastade idag eftersom jag vill kunna spela spelet, men jag kan bocka av att jag har ägt ett inplastat. Jag vet faktiskt inte riktigt när jag skaffade de som jag har i samlingen idag, men det är rätt många år sedan.

Jag spelade ofta Zelda-, Mario- och Mega Man-spel under min barndom. Det är väl mest de som förknippas med gamla tv-spel. De spelserierna finns ju även idag. De flesta som håller på med tv-spel, de känner ju till Zelda. Jag tycker att A Link to the Past har roligast gameplay av Zelda-spelen. Zelda 2: The Adventure of Link till NES är nog det tråkigaste spelet i serien. Jag tycker att Zelda 1 (The Legend of Zelda) och 3 (A Link to the Past) är de bästa. Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag tycker så. Det kan vara för att Super Nintendo är min favoritkonsol. Det är en rolig konsol överlag. Den har roliga spel och lite bättre grafik.

När det gäller A Link to the Past har jag ingen favorit bland de olika utgåvorna som jag äger. Det är ju samma spel fast med olika utseenden. Jag har dock en som är lite rolig. Den är översatt till svenska. Den är inte officiell utan det är någon som har översatt den på fritiden. Jag gillar även den japanska utgåvan väldigt mycket eftersom dess omslag har snyggare artwork än de andra.

"Ett spel behöver inte vara särskilt avancerat för att det ska gå hem."

Super Tennis

Ägare: Pontus Andersson

Super Tennis är ett tv-spel som är utvecklat av Nintendo till deras konsol Super Nintendo Entertainment System (Super Nintendo/SNES). Spelet släpptes 1991 i Japan och USA, medan det släpptes 1992 i Europa.

I min mening är Super Tennis ett ganska mediokert tennisspel på alla sätt och vis. Det är som en variant av Pong som kom ut 1970-talet, fast med en grafik och en slags falsk 3D-effekt som Super Nintendot var känt för när det var nytt. Det är ett gammalt koncept i ny förpackning. Det finns absolut bättre tennisspel, men Super Tennis har ett bra flyt och flyter på precis som man tänker sig att ett tennisspel ska göra, så spelet blev otroligt populärt. Så blev det även i mitt hem när jag var liten. Detta bevisar att ett spel inte behöver vara särskilt avancerat för att det ska gå hem.

Jag har idag tre stycken exemplar av Super Tennis. Jag har kvar mitt barndomsexemplar. Jag har även ett som jag har fått och ett som följde med i ett spelpaket som jag köpte. Mitt barndomsexemplar skaffade jag 1997 eller 1998. Jag och min brorsa, som är sex år äldre än mig, hade och spelade några Super Nintendospel tillsammans. Det var bland annat Donkey Kong Country, ett plattformspel med Musse Pigg och ett Kirby-spel. Grejen var att jag inte tyckte att dessa spel var så roliga. Min pappa hade väl snappat upp detta i något sammanhang och en dag så åkte vi till spelbutiken i grannstaden. Jag testade några spel i den butiken och det resulterade i att jag bytte de tre nämnda spelen mot Super Tennis och ett Formel 1-spel. Jag fick till och med pengar tillbaka också eftersom det var bra spel som jag bytte in. Då var spelen redan flera år gamla, gångbara och lätta att få tag på, så det var ingen stor grej att byta dem.

Super Tennis är speciellt för mig eftersom det var ett av mina första egna spel som jag fick välja själv. Det är även speciellt eftersom det var det som jag spelade allra mest om jag spelade tillsammans med någon. Till och med brorsan, som var en FPS-fantast (First person shooter) vid den tiden, ville spela Super Tennis med mig.

Känslor som jag förknippar väldigt mycket med Super Tennis är lätt, genuin glädje, såväl som frustration. Den sortens positiva frustration som man känner när man hela tiden blir lite bättre på spelet, men aldrig bra nog för att vinna mot brorsan eller datorn. Jag tror aldrig att jag har klarat mer än fyra banor. Trots det har spelet mycket replay-värde för mig. Det är ett spel som jag kan spela om och om igen utan att tröttna på det.