Tack så otroligt mycket till både er som kom på vernissagen, er som har bidragit med berättelser och ni som läser denna blogg! Projektet Spelberättelser hade inte varit möjligt utan er.
//Hanna
lördag 10 mars 2018
Tack!
Igår (9/3) var det vernissage för den fysiska utställningen av Spelberättelser. Både upphängningen av postrarna och vernissagen gick bra och var lärorika upplevelser. Utställningen kommer att finnas på Spelens Hus i Malmö fram till slutet av april. Här nedan är lite bilder som jag tog innan vernissagen började så att ni som inte har möjlighet att se den fysiska utställningen kan se hur den ser ut nu när den är upphängd.
Tack så otroligt mycket till både er som kom på vernissagen, er som har bidragit med berättelser och ni som läser denna blogg! Projektet Spelberättelser hade inte varit möjligt utan er.
//Hanna
Tack så otroligt mycket till både er som kom på vernissagen, er som har bidragit med berättelser och ni som läser denna blogg! Projektet Spelberättelser hade inte varit möjligt utan er.
//Hanna
"Just det är ett av mina finaste spelminnen."
Nintendo
3DS XL Animal Crossing: New Leaf Special Edition
Ägare: Nathalie Leth
Nintendo 3DS XL Animal Crossing: New Leaf Special Edition är en handhållen spelkonsol tillverkad av Nintendo. Den utkom i samband med att spelet Animal Crossing: New Leaf släpptes, vilket skedde 2012 i Japan och 2013 i resten av världen. På denna special edition finns just detta spel förinstallerat.
Jag vann min 3DS 2013 i en tävling på en spelsida som hette GAMEcore.se. När de hade 10-årsjubileum hade de en livestream där de snackade om sin sida och spelade lite spel som man kunde titta på. De hade också tävlingar under tiden. De hade en tävling där man fick rösta på vem av redaktionsmedlemmarna som man trodde skulle vinna på Mario Kart. Det fanns en kille som hette Viktor och han hade jättemycket allergi under livesändningen, så han snörvlade hela tiden. Jag tyckte så himla synd om honom, så jag tänkte att jag röstar på Viktor så att han blir glad. Och han vann. Det var ingen annan som hade röstat på honom så det var jag som vann 3DS:en helt enkelt. Det finns ett förinstallerat Animal Crossing: New Leaf på den. Det spelar jag fortfarande. Det finns Amiibo-kort till den med Animal Crossing-invånare som man kan skanna så att de flyttar direkt till ens by i spelet. Sådana kort köpte jag väldigt maniskt ett tag.
3DS:en har väldigt mycket affektionsvärde för mig eftersom jag vann den. Jag har även en väldigt emotionell anknytning till spelsidan GAMEcore.se eftersom det var där jag träffade min nuvarande pojkvän Alex. Min syster började skriva på GAMEcore, så jag följde med dit och började snacka med de som jobbade på sidan. Där jobbade Alex som redaktör. Jag blev jättekär i honom. Sen dröjde det några år, men vi blev tillsammans. Det är lite därför min 3DS känns speciell för mig. Den har väldigt mycket historia bakom sig för att vara en pryl.
Jag förknippar mest 3DS:en med glädje eftersom jag har haft väldigt mysiga stunder med den. Jag spelade Ghost Trick: Phantom Detective med Alex. Vi satt bredvid varandra och spelade. Det är ingenting som jag brukar göra med min 3DS. Det är ju oftast en solo-konsol som man spelar själv på. Men just det är ett av mina finaste spelminnen eftersom vi spelade tillsammans.
Jag vann min 3DS 2013 i en tävling på en spelsida som hette GAMEcore.se. När de hade 10-årsjubileum hade de en livestream där de snackade om sin sida och spelade lite spel som man kunde titta på. De hade också tävlingar under tiden. De hade en tävling där man fick rösta på vem av redaktionsmedlemmarna som man trodde skulle vinna på Mario Kart. Det fanns en kille som hette Viktor och han hade jättemycket allergi under livesändningen, så han snörvlade hela tiden. Jag tyckte så himla synd om honom, så jag tänkte att jag röstar på Viktor så att han blir glad. Och han vann. Det var ingen annan som hade röstat på honom så det var jag som vann 3DS:en helt enkelt. Det finns ett förinstallerat Animal Crossing: New Leaf på den. Det spelar jag fortfarande. Det finns Amiibo-kort till den med Animal Crossing-invånare som man kan skanna så att de flyttar direkt till ens by i spelet. Sådana kort köpte jag väldigt maniskt ett tag.
3DS:en har väldigt mycket affektionsvärde för mig eftersom jag vann den. Jag har även en väldigt emotionell anknytning till spelsidan GAMEcore.se eftersom det var där jag träffade min nuvarande pojkvän Alex. Min syster började skriva på GAMEcore, så jag följde med dit och började snacka med de som jobbade på sidan. Där jobbade Alex som redaktör. Jag blev jättekär i honom. Sen dröjde det några år, men vi blev tillsammans. Det är lite därför min 3DS känns speciell för mig. Den har väldigt mycket historia bakom sig för att vara en pryl.
Jag förknippar mest 3DS:en med glädje eftersom jag har haft väldigt mysiga stunder med den. Jag spelade Ghost Trick: Phantom Detective med Alex. Vi satt bredvid varandra och spelade. Det är ingenting som jag brukar göra med min 3DS. Det är ju oftast en solo-konsol som man spelar själv på. Men just det är ett av mina finaste spelminnen eftersom vi spelade tillsammans.
"Det finns alltid ett guldkorn någonstans i mindre bra spel."
Gregory
Horror Show
Ägare:
Alexander Cederholm
Gregory Horror Show är ett tv-spel som är utvecklat av Capcom till Sonys konsol Playstation 2. Det släpptes 2003 i Japan och Europa, men släpptes aldrig i USA. Spelet är baserat en japansk tv-serie med samma namn.
Jag skaffade detta spel när det var nytt, men jag vet inte varför jag skaffade det. Det står ingenting på baksidan av det som säger “Oh, det här vill du spela!” En kollega på min hemsida GAMEcore som heter Sofia hade spelet och recenserade det. Det kan ha varit hennes text som gjorde att jag blev nyfiken på det. Spelet är relaterat till mitt liv som spelkritiker, vilket jag har varit sedan 2001. Runt den tiden tjänade jag ganska bra och hade råd att köpa spel som inte nödvändigtvis var de absolut bästa som fanns. Jag har många spel till just Playstation 2 som jag köpte halvbilligt bara för att kunna skriva om dem och skicka dem till kollegorna på min hemsida om de behövde inspiration. Jag är en ganska optimistisk spelkritiker och jag gillar djupdyka i spel för att se vad de kan göra bra. Även om ett spel är ganska kasst överlag kan det göra någon grej bra och intressant. Det är den pärlan som jag gillar att lyfta fram. Pärlan i Gregory Horror Show är dess jättehäftiga koncept med en sorts tidsloop som jag inte har sett göras igen sen detta kom ut.
Detta spel symboliserar min strävan efter att alltid försöka hitta det där guldkornet i ett spel, även om spelet överlag kanske inte är så bra. Jag skulle inte säga att Gregory Horror Show i sig är ett guldkorn, för att det har sina brister och skavanker. Men det finns alltid ett guldkorn någonstans i mindre bra spel och Gregory Horror Show påminner om en tid då jag aktivt sökte efter sådana spel. Det påminner också om hur det har påverkat min syn på saker genom att jag alltid försöker vara lite optimistisk.
Jag förknippar spelet med nyfikenhet, kreativitet, nytänkande och att våga testa nya saker. Jag lever för de här små spelen och indietitlarna som helt plötsligt vågar göra och testa saker som stora produktioner aldrig skulle göra. Det här är ett sådant spel som jag säger till folk att de borde spana in. Det är inte helt stabilt och det styrs inte perfekt, men det finns många spel som inte gör det men som ändå är värda att testa och spela.
Jag skaffade detta spel när det var nytt, men jag vet inte varför jag skaffade det. Det står ingenting på baksidan av det som säger “Oh, det här vill du spela!” En kollega på min hemsida GAMEcore som heter Sofia hade spelet och recenserade det. Det kan ha varit hennes text som gjorde att jag blev nyfiken på det. Spelet är relaterat till mitt liv som spelkritiker, vilket jag har varit sedan 2001. Runt den tiden tjänade jag ganska bra och hade råd att köpa spel som inte nödvändigtvis var de absolut bästa som fanns. Jag har många spel till just Playstation 2 som jag köpte halvbilligt bara för att kunna skriva om dem och skicka dem till kollegorna på min hemsida om de behövde inspiration. Jag är en ganska optimistisk spelkritiker och jag gillar djupdyka i spel för att se vad de kan göra bra. Även om ett spel är ganska kasst överlag kan det göra någon grej bra och intressant. Det är den pärlan som jag gillar att lyfta fram. Pärlan i Gregory Horror Show är dess jättehäftiga koncept med en sorts tidsloop som jag inte har sett göras igen sen detta kom ut.
Detta spel symboliserar min strävan efter att alltid försöka hitta det där guldkornet i ett spel, även om spelet överlag kanske inte är så bra. Jag skulle inte säga att Gregory Horror Show i sig är ett guldkorn, för att det har sina brister och skavanker. Men det finns alltid ett guldkorn någonstans i mindre bra spel och Gregory Horror Show påminner om en tid då jag aktivt sökte efter sådana spel. Det påminner också om hur det har påverkat min syn på saker genom att jag alltid försöker vara lite optimistisk.
Jag förknippar spelet med nyfikenhet, kreativitet, nytänkande och att våga testa nya saker. Jag lever för de här små spelen och indietitlarna som helt plötsligt vågar göra och testa saker som stora produktioner aldrig skulle göra. Det här är ett sådant spel som jag säger till folk att de borde spana in. Det är inte helt stabilt och det styrs inte perfekt, men det finns många spel som inte gör det men som ändå är värda att testa och spela.
"Det var det spelet som fick mig att börja älska rollspel."
Shining Force
Ägare: Rikard Engvall
Shining Force är ett tv-spel som är utvecklat av Sega till deras konsol Sega Mega Drive. Spelet släpptes 1992 i Japan, medan det släpptes 1993 i Europa och USA.
Jag hade ett exemplar av Shining Force på 1990-talet. Jag minns inte riktigt hur jag fick tag på det. Jag bytte troligtvis till mig det runt 1993-1994, i en butik där man kunde byta in begagnade spel. Jag var då under 18 år gammal och hade ingen inkomst så jag bytte ofta in spel för att skaffa nya, istället för att köpa dem. Då fanns ju inte internet, så man fick inte så mycket information om spel på den tiden. Jag kan ha läst om Shining Force i en svensk Sega-tidning som hette Sega Force innan jag skaffade det. Eller så kan jag ha sett den i affären. Det man oftast hade att gå på då var omslaget och det som fanns på baksidan av spelet. Det exemplar som jag hade på 1990-talet har jag inte kvar idag. Jag bytte bort alla mina Sega-spel när Playstation kom 1995. Det exemplar som jag har nu köpte jag på internet 2013 eller 2014 när jag började samla aktivt på Sega-spel.
Shining Force var det första rollspelet som jag spelade. Det var det spelet som fick mig att börja älska rollspel, speciellt japanska rollspel. Idag skulle väl inte det här spelet klassas som ett rollspel, utan som ett japanskt rollspel, som förkortas JRPG (Japanese role-playing game). Detta på grund av att du i spelet inte har samma valmöjligheter som rollspel anses vara tvungna att ha idag. Shining Force är inte det bästa spelet som jag har spelat. Det är ett av mina favoritspel när det kommer till rollspel, men det finns andra som jag tycker är bättre. Men eftersom det var det första rollspelet som jag spelade så valde jag att berätta om det.
Jag förknippar helt klart Shining Force med glädje. Jag har spelat igenom det säkert tio gånger nu. Det är lätt att komma in i det, det är inget avancerat i det och det är inte överdrivet långt. Jag klarar det på ungefär 10 timmar. Jag tycker väldigt mycket om både dess enkelhet och stilen samt historien i spelet. Det är ett spel som jag absolut kan spela om och om igen utan att jag tröttnar på det.
Jag hade ett exemplar av Shining Force på 1990-talet. Jag minns inte riktigt hur jag fick tag på det. Jag bytte troligtvis till mig det runt 1993-1994, i en butik där man kunde byta in begagnade spel. Jag var då under 18 år gammal och hade ingen inkomst så jag bytte ofta in spel för att skaffa nya, istället för att köpa dem. Då fanns ju inte internet, så man fick inte så mycket information om spel på den tiden. Jag kan ha läst om Shining Force i en svensk Sega-tidning som hette Sega Force innan jag skaffade det. Eller så kan jag ha sett den i affären. Det man oftast hade att gå på då var omslaget och det som fanns på baksidan av spelet. Det exemplar som jag hade på 1990-talet har jag inte kvar idag. Jag bytte bort alla mina Sega-spel när Playstation kom 1995. Det exemplar som jag har nu köpte jag på internet 2013 eller 2014 när jag började samla aktivt på Sega-spel.
Shining Force var det första rollspelet som jag spelade. Det var det spelet som fick mig att börja älska rollspel, speciellt japanska rollspel. Idag skulle väl inte det här spelet klassas som ett rollspel, utan som ett japanskt rollspel, som förkortas JRPG (Japanese role-playing game). Detta på grund av att du i spelet inte har samma valmöjligheter som rollspel anses vara tvungna att ha idag. Shining Force är inte det bästa spelet som jag har spelat. Det är ett av mina favoritspel när det kommer till rollspel, men det finns andra som jag tycker är bättre. Men eftersom det var det första rollspelet som jag spelade så valde jag att berätta om det.
Jag förknippar helt klart Shining Force med glädje. Jag har spelat igenom det säkert tio gånger nu. Det är lätt att komma in i det, det är inget avancerat i det och det är inte överdrivet långt. Jag klarar det på ungefär 10 timmar. Jag tycker väldigt mycket om både dess enkelhet och stilen samt historien i spelet. Det är ett spel som jag absolut kan spela om och om igen utan att jag tröttnar på det.
"Så nära det perfekta plattformsspelet som man kan komma."
Ghosts n’ Goblins
Ägare: Mikael Holm
Ghosts n’ Goblins är ett tv-spel som är utvecklat av Capcom. Det utkom som ett arkadspel 1985, men har sedan dess utkommit till en stor mängd olika konsoler och hemdatorer. Exemplaret på bilden släpptes 1986 till Commodores hemdator Commodore 64.
Jag samlar på Ghosts n’ Goblins, så jag försöker få tag på alla varianter som har gjorts. Utgåvan till Commodore 64, som är på bilden, är den utgåvan som jag är mest glad över att ha. Detta exemplar fick jag tag på för 5-10 år sedan, men spelet i sig spelade jag för första gången 1985-1986. Det var då jag fastnade för spelet. Exemplaret som jag har nu hade jag letat länge efter när jag hittade den av en slump. Jag hade tur och hittade den fel-listad på E-bay. Hade den varit listad rätt hade den kostat mer än vad den gjorde.
Det är lite irriterande att samla på Ghosts n’ Goblins eftersom det fortfarande görs nya spel i serien. Det senaste jag köpte i serien var till iPhone, så det finns alla möjliga varianter av spelet. Ghosts n’ Goblins kom 1985. Sen kom uppföljaren Ghouls n’ Ghosts något år senare. Sen gjordes det en specialversion av Ghouls n’ Ghosts till Super Nintendo Entertainment System (SNES). Efter det har de spunnit vidare och gjort Ultimate Ghost n’ Goblins till Playstation Portable (PSP). I serien som jag räknar den så ingår Ghosts n’ Goblins, Ghouls n’ Ghosts, Super Ghouls n’ Ghosts och eventuellt Ultimate Ghosts n’ Goblins. Sen finns det ju de här moderna till iPhone och Androidtelefoner. Dem räknar jag inte riktigt. Av dem jag räknar, av de gamla, saknar jag 3-4 stycken för att ha alla Ghost n’ Goblins och Ghouls n’ Ghost till alla maskiner som de har getts ut på. Jag samlar även på olika utgåvor, som exempelvis amerikanska och europeiska. I vanliga fall bryr jag mig inte för fem öre bara jag kan spela det, men när det gäller just de här spelet så vill jag ha alla varianter.
Detta är mitt absoluta favoritspel i alla kategorier. Det är ett av de spel som jag har allra kärast minnen av från när jag var liten. Plus att det är den lättaste versionen av spelet. Jag tycker att det på något sätt är så nära det perfekta plattformsspelet som man kan komma. Det är skitsvårt, man behöver nöta länge, man blir frustrerad och så blir man jätteglad om man klarar det. Arkadversionen av spelet anses vara ett av de svåraste arkadspelen någonsin.
Jag förknippar Ghosts n’ Goblins med nostalgi på hög nivå. När jag spelar det är det som att komma tillbaka till pojkrummet som jag hade för 30 år sedan. När jag sätter mig ner och spelar det så inser jag hur svårt och frustrerande det är och att jag var rätt arg på det på den tiden också. Musiken i framförallt Commodore 64-versionen är också helt fantastisk. Jag har den till och med som mp3-filer på telefonen och kan tänka mig att lyssna på den närsomhelst.
Jag samlar på Ghosts n’ Goblins, så jag försöker få tag på alla varianter som har gjorts. Utgåvan till Commodore 64, som är på bilden, är den utgåvan som jag är mest glad över att ha. Detta exemplar fick jag tag på för 5-10 år sedan, men spelet i sig spelade jag för första gången 1985-1986. Det var då jag fastnade för spelet. Exemplaret som jag har nu hade jag letat länge efter när jag hittade den av en slump. Jag hade tur och hittade den fel-listad på E-bay. Hade den varit listad rätt hade den kostat mer än vad den gjorde.
Det är lite irriterande att samla på Ghosts n’ Goblins eftersom det fortfarande görs nya spel i serien. Det senaste jag köpte i serien var till iPhone, så det finns alla möjliga varianter av spelet. Ghosts n’ Goblins kom 1985. Sen kom uppföljaren Ghouls n’ Ghosts något år senare. Sen gjordes det en specialversion av Ghouls n’ Ghosts till Super Nintendo Entertainment System (SNES). Efter det har de spunnit vidare och gjort Ultimate Ghost n’ Goblins till Playstation Portable (PSP). I serien som jag räknar den så ingår Ghosts n’ Goblins, Ghouls n’ Ghosts, Super Ghouls n’ Ghosts och eventuellt Ultimate Ghosts n’ Goblins. Sen finns det ju de här moderna till iPhone och Androidtelefoner. Dem räknar jag inte riktigt. Av dem jag räknar, av de gamla, saknar jag 3-4 stycken för att ha alla Ghost n’ Goblins och Ghouls n’ Ghost till alla maskiner som de har getts ut på. Jag samlar även på olika utgåvor, som exempelvis amerikanska och europeiska. I vanliga fall bryr jag mig inte för fem öre bara jag kan spela det, men när det gäller just de här spelet så vill jag ha alla varianter.
Detta är mitt absoluta favoritspel i alla kategorier. Det är ett av de spel som jag har allra kärast minnen av från när jag var liten. Plus att det är den lättaste versionen av spelet. Jag tycker att det på något sätt är så nära det perfekta plattformsspelet som man kan komma. Det är skitsvårt, man behöver nöta länge, man blir frustrerad och så blir man jätteglad om man klarar det. Arkadversionen av spelet anses vara ett av de svåraste arkadspelen någonsin.
Jag förknippar Ghosts n’ Goblins med nostalgi på hög nivå. När jag spelar det är det som att komma tillbaka till pojkrummet som jag hade för 30 år sedan. När jag sätter mig ner och spelar det så inser jag hur svårt och frustrerande det är och att jag var rätt arg på det på den tiden också. Musiken i framförallt Commodore 64-versionen är också helt fantastisk. Jag har den till och med som mp3-filer på telefonen och kan tänka mig att lyssna på den närsomhelst.
"Ingen postorderfirma frågade om min ålder."
Bionic Commando
Ägare: Peter M
Bionic Commando är ett tv-spel som är utvecklat av Capcom till Nintendos konsol Nintendo Entertainment System (NES). I Japan och USA släpptes spelet 1988, medan det släpptes i Europa 1990.
Jag köpte Bionic Commando 1995 eller 1996 via Nordic Games postorder. Vid den tiden var det generella intresset för NES, den konsol som jag växte upp med, iskallt. Många av konsolens spel såldes för en eller två hundralappar stycket. Istället för att gå vidare till Super Nintendo Entertainment System (SNES) och Playstation som då var de ”heta” konsolerna så började jag köpa spel till NES. Mellan 1995-1998 la jag hela min månadspeng på att köpa spelkassetter på postorder. Jag föddes i mitten på 1980-talet och ringde själv in mina egna beställningar. Ingen postorderfirma frågade om min ålder. Månadspengen räckte ungefär till en beställning med tre spel varannan eller var tredje månad. På Nordic Games beställde jag alltid tre spel åt gången eftersom man då fick det fraktfritt. Bionic Commando var ett av de första spelen som jag beställde och också det som överträffade förväntningarna.
Just Bionic Commando hade en bekant under tidigt 1990-tal. Jag minns att jag fascinerades av att det såg ut som ett plattformsspel där man inte kunde hoppa, utan man istället hade en armkrok som man svingade sig med. Det fanns även kommunikationsrum där man kunde avlyssna fienden. Det var så tufft. Jag minns inte mycket av min barndom, men en av de minnesbilder som jag har och minns med allra mest glädje var när jag hämtade ut paketet med just detta spel och den kvällen jag klarade det första gången. Jag tror att jag höll på med det i uppemot tio timmar. Idag kan jag klara spelet på under två timmar.
Hela min uppväxt präglades av att Nintendo var mitt största intresse. Min uppväxt under slutet av 1990-talet kan utifrån betraktas som en ganska besvärlig tid, inte minst med sjukdomar inom familjen och mycket begränsade ekonomiska resurser. Mina videospel, i synnerhet NES, kom att bli en tillflyktsort där jag kunde konservera den trygghet och glädje som jag kände under min tidiga sorglösa barndom.
Jag köpte Bionic Commando 1995 eller 1996 via Nordic Games postorder. Vid den tiden var det generella intresset för NES, den konsol som jag växte upp med, iskallt. Många av konsolens spel såldes för en eller två hundralappar stycket. Istället för att gå vidare till Super Nintendo Entertainment System (SNES) och Playstation som då var de ”heta” konsolerna så började jag köpa spel till NES. Mellan 1995-1998 la jag hela min månadspeng på att köpa spelkassetter på postorder. Jag föddes i mitten på 1980-talet och ringde själv in mina egna beställningar. Ingen postorderfirma frågade om min ålder. Månadspengen räckte ungefär till en beställning med tre spel varannan eller var tredje månad. På Nordic Games beställde jag alltid tre spel åt gången eftersom man då fick det fraktfritt. Bionic Commando var ett av de första spelen som jag beställde och också det som överträffade förväntningarna.
Just Bionic Commando hade en bekant under tidigt 1990-tal. Jag minns att jag fascinerades av att det såg ut som ett plattformsspel där man inte kunde hoppa, utan man istället hade en armkrok som man svingade sig med. Det fanns även kommunikationsrum där man kunde avlyssna fienden. Det var så tufft. Jag minns inte mycket av min barndom, men en av de minnesbilder som jag har och minns med allra mest glädje var när jag hämtade ut paketet med just detta spel och den kvällen jag klarade det första gången. Jag tror att jag höll på med det i uppemot tio timmar. Idag kan jag klara spelet på under två timmar.
Hela min uppväxt präglades av att Nintendo var mitt största intresse. Min uppväxt under slutet av 1990-talet kan utifrån betraktas som en ganska besvärlig tid, inte minst med sjukdomar inom familjen och mycket begränsade ekonomiska resurser. Mina videospel, i synnerhet NES, kom att bli en tillflyktsort där jag kunde konservera den trygghet och glädje som jag kände under min tidiga sorglösa barndom.
"Redan efter spelets introduktion var jag totalt hänförd."
The
Legend of Zelda: A Link to the Past
Ägare: Johan Carlén
The Legend of Zelda: A Link to the Past är ett tv-spel som är utvecklat av Nintendo till deras konsol Super Nintendo Entertainment System (Super Nintendo/SNES). Det är det tredje spelet i The Legend of Zelda-serien. I Japan och USA släpptes spelet 1991, medan det släpptes i Europa 1992. Spelet regisserades av Shigeru Miyamoto parallellt med bland annat Super Mario World.
Mitt exemplar av The Legend of Zelda: A Link to the Past fick jag i födelsedagspresent av mina föräldrar i slutet av september 1992. Spelet släpptes drygt en vecka efter min födelsedag, så jag fick ett presentkort på den lokala Expert-butiken där vi brukade köpa spel. Jag minns fortfarande hur jag på releasedagen knappt kunde vänta på att skoldagen skulle ta slut, ta min cykel till butiken, inhandla spelet och i ilfart åka hem och omedelbart testspela det. Eftersom jag gillade de två första spelen i serien skarpt och var väldigt imponerad av den då helt nya Super Nintendo-konsolen såg jag mycket fram mot A Link to The Past. Som du säkert förstår så var mina förväntningar på spelet skyhöga, vilket kan vara livsfarligt och som upplagt för besvikelse. Men redan efter spelets introduktion var jag totalt hänförd. Atmosfären när jag i spelets inledning klev ur stugan ut i den regniga och stormiga natten var så tät och stämningen så snyggt förmedlad att det ögonblicket ställde allt jag trodde mig veta om spel på ände. Detta var något helt nytt, något så mycket större och något väldigt spännande.
Att detta spel resonerade så mycket med mig just då beror nog på timingen med var jag befann mig i livet. Jag hade precis börjat högstadiet och precis blivit tonåring. Precis som The Legend of Zelda-serien hade jag tagit klivet in i en ny och mycket större värld. Allting kändes mer sofistikerat. Allvarligare. Mer vuxet. Men i botten fanns ändå en trygg grund i att jag fortfarande var jag. På samma sätt var Zelda fortfarande Zelda. Det som skedde var att ett nytt lager lades på utanpå det som redan fanns där. Eftersom jag spelade spelet väldigt mycket under hela min högstadietid och än idag, 26 år senare, kör igenom det nån gång vartannat år så förknippar jag väldigt många olika saker med spelet. Men det som jag associerar starkast med det är känslan av nyfikenhet på det nya och okända och att omfamna förnyelse och utveckling som något positivt. Jag associerar det också med en vilja att kasta sig ut i något outforskat och tack vare det utvecklas.
Exemplaret på fotografiet är samma exemplar som jag köpte 1992. Kartongen och manualen har blivit lite luggslitna genom åren, men jag skulle aldrig “skickuppgradera” det här spelet. För mig är det viktigt att det är just min original-kartong som står i hyllan. Det är inte bara spelet i sig som är viktigt för mig, utan även den fysiska produkten. Den har alltid stått på display på en hylla från mitt gamla pojkrum via alla lägenheter jag bott i fram till idag. Den är en påminnelse om hur nya och tidigare outforskade upplevelser utvecklar dig, samt att aldrig förkasta tankar och idéer bara för att de för tillfället inte känns genomförbara.
Mitt exemplar av The Legend of Zelda: A Link to the Past fick jag i födelsedagspresent av mina föräldrar i slutet av september 1992. Spelet släpptes drygt en vecka efter min födelsedag, så jag fick ett presentkort på den lokala Expert-butiken där vi brukade köpa spel. Jag minns fortfarande hur jag på releasedagen knappt kunde vänta på att skoldagen skulle ta slut, ta min cykel till butiken, inhandla spelet och i ilfart åka hem och omedelbart testspela det. Eftersom jag gillade de två första spelen i serien skarpt och var väldigt imponerad av den då helt nya Super Nintendo-konsolen såg jag mycket fram mot A Link to The Past. Som du säkert förstår så var mina förväntningar på spelet skyhöga, vilket kan vara livsfarligt och som upplagt för besvikelse. Men redan efter spelets introduktion var jag totalt hänförd. Atmosfären när jag i spelets inledning klev ur stugan ut i den regniga och stormiga natten var så tät och stämningen så snyggt förmedlad att det ögonblicket ställde allt jag trodde mig veta om spel på ände. Detta var något helt nytt, något så mycket större och något väldigt spännande.
Att detta spel resonerade så mycket med mig just då beror nog på timingen med var jag befann mig i livet. Jag hade precis börjat högstadiet och precis blivit tonåring. Precis som The Legend of Zelda-serien hade jag tagit klivet in i en ny och mycket större värld. Allting kändes mer sofistikerat. Allvarligare. Mer vuxet. Men i botten fanns ändå en trygg grund i att jag fortfarande var jag. På samma sätt var Zelda fortfarande Zelda. Det som skedde var att ett nytt lager lades på utanpå det som redan fanns där. Eftersom jag spelade spelet väldigt mycket under hela min högstadietid och än idag, 26 år senare, kör igenom det nån gång vartannat år så förknippar jag väldigt många olika saker med spelet. Men det som jag associerar starkast med det är känslan av nyfikenhet på det nya och okända och att omfamna förnyelse och utveckling som något positivt. Jag associerar det också med en vilja att kasta sig ut i något outforskat och tack vare det utvecklas.
Exemplaret på fotografiet är samma exemplar som jag köpte 1992. Kartongen och manualen har blivit lite luggslitna genom åren, men jag skulle aldrig “skickuppgradera” det här spelet. För mig är det viktigt att det är just min original-kartong som står i hyllan. Det är inte bara spelet i sig som är viktigt för mig, utan även den fysiska produkten. Den har alltid stått på display på en hylla från mitt gamla pojkrum via alla lägenheter jag bott i fram till idag. Den är en påminnelse om hur nya och tidigare outforskade upplevelser utvecklar dig, samt att aldrig förkasta tankar och idéer bara för att de för tillfället inte känns genomförbara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)