The
Legend of Zelda: A Link to the Past
Ägare: Johan Carlén
The Legend of Zelda: A Link to the Past är ett tv-spel som är utvecklat av Nintendo till deras konsol Super Nintendo Entertainment System (Super Nintendo/SNES). Det är det tredje spelet i The Legend of Zelda-serien. I Japan och USA släpptes spelet 1991, medan det släpptes i Europa 1992. Spelet regisserades av Shigeru Miyamoto parallellt med bland annat Super Mario World.
Mitt exemplar av The Legend of Zelda: A Link to the Past fick jag i födelsedagspresent av mina föräldrar i slutet av september 1992. Spelet släpptes drygt en vecka efter min födelsedag, så jag fick ett presentkort på den lokala Expert-butiken där vi brukade köpa spel. Jag minns fortfarande hur jag på releasedagen knappt kunde vänta på att skoldagen skulle ta slut, ta min cykel till butiken, inhandla spelet och i ilfart åka hem och omedelbart testspela det. Eftersom jag gillade de två första spelen i serien skarpt och var väldigt imponerad av den då helt nya Super Nintendo-konsolen såg jag mycket fram mot A Link to The Past. Som du säkert förstår så var mina förväntningar på spelet skyhöga, vilket kan vara livsfarligt och som upplagt för besvikelse. Men redan efter spelets introduktion var jag totalt hänförd. Atmosfären när jag i spelets inledning klev ur stugan ut i den regniga och stormiga natten var så tät och stämningen så snyggt förmedlad att det ögonblicket ställde allt jag trodde mig veta om spel på ände. Detta var något helt nytt, något så mycket större och något väldigt spännande.
Att detta spel resonerade så mycket med mig just då beror nog på timingen med var jag befann mig i livet. Jag hade precis börjat högstadiet och precis blivit tonåring. Precis som The Legend of Zelda-serien hade jag tagit klivet in i en ny och mycket större värld. Allting kändes mer sofistikerat. Allvarligare. Mer vuxet. Men i botten fanns ändå en trygg grund i att jag fortfarande var jag. På samma sätt var Zelda fortfarande Zelda. Det som skedde var att ett nytt lager lades på utanpå det som redan fanns där. Eftersom jag spelade spelet väldigt mycket under hela min högstadietid och än idag, 26 år senare, kör igenom det nån gång vartannat år så förknippar jag väldigt många olika saker med spelet. Men det som jag associerar starkast med det är känslan av nyfikenhet på det nya och okända och att omfamna förnyelse och utveckling som något positivt. Jag associerar det också med en vilja att kasta sig ut i något outforskat och tack vare det utvecklas.
Exemplaret på fotografiet är samma exemplar som jag köpte 1992. Kartongen och manualen har blivit lite luggslitna genom åren, men jag skulle aldrig “skickuppgradera” det här spelet. För mig är det viktigt att det är just min original-kartong som står i hyllan. Det är inte bara spelet i sig som är viktigt för mig, utan även den fysiska produkten. Den har alltid stått på display på en hylla från mitt gamla pojkrum via alla lägenheter jag bott i fram till idag. Den är en påminnelse om hur nya och tidigare outforskade upplevelser utvecklar dig, samt att aldrig förkasta tankar och idéer bara för att de för tillfället inte känns genomförbara.
Mitt exemplar av The Legend of Zelda: A Link to the Past fick jag i födelsedagspresent av mina föräldrar i slutet av september 1992. Spelet släpptes drygt en vecka efter min födelsedag, så jag fick ett presentkort på den lokala Expert-butiken där vi brukade köpa spel. Jag minns fortfarande hur jag på releasedagen knappt kunde vänta på att skoldagen skulle ta slut, ta min cykel till butiken, inhandla spelet och i ilfart åka hem och omedelbart testspela det. Eftersom jag gillade de två första spelen i serien skarpt och var väldigt imponerad av den då helt nya Super Nintendo-konsolen såg jag mycket fram mot A Link to The Past. Som du säkert förstår så var mina förväntningar på spelet skyhöga, vilket kan vara livsfarligt och som upplagt för besvikelse. Men redan efter spelets introduktion var jag totalt hänförd. Atmosfären när jag i spelets inledning klev ur stugan ut i den regniga och stormiga natten var så tät och stämningen så snyggt förmedlad att det ögonblicket ställde allt jag trodde mig veta om spel på ände. Detta var något helt nytt, något så mycket större och något väldigt spännande.
Att detta spel resonerade så mycket med mig just då beror nog på timingen med var jag befann mig i livet. Jag hade precis börjat högstadiet och precis blivit tonåring. Precis som The Legend of Zelda-serien hade jag tagit klivet in i en ny och mycket större värld. Allting kändes mer sofistikerat. Allvarligare. Mer vuxet. Men i botten fanns ändå en trygg grund i att jag fortfarande var jag. På samma sätt var Zelda fortfarande Zelda. Det som skedde var att ett nytt lager lades på utanpå det som redan fanns där. Eftersom jag spelade spelet väldigt mycket under hela min högstadietid och än idag, 26 år senare, kör igenom det nån gång vartannat år så förknippar jag väldigt många olika saker med spelet. Men det som jag associerar starkast med det är känslan av nyfikenhet på det nya och okända och att omfamna förnyelse och utveckling som något positivt. Jag associerar det också med en vilja att kasta sig ut i något outforskat och tack vare det utvecklas.
Exemplaret på fotografiet är samma exemplar som jag köpte 1992. Kartongen och manualen har blivit lite luggslitna genom åren, men jag skulle aldrig “skickuppgradera” det här spelet. För mig är det viktigt att det är just min original-kartong som står i hyllan. Det är inte bara spelet i sig som är viktigt för mig, utan även den fysiska produkten. Den har alltid stått på display på en hylla från mitt gamla pojkrum via alla lägenheter jag bott i fram till idag. Den är en påminnelse om hur nya och tidigare outforskade upplevelser utvecklar dig, samt att aldrig förkasta tankar och idéer bara för att de för tillfället inte känns genomförbara.
